Bakom mixerbordet: så väljs och placeras mikrofoner inför en sändning

I nyhetsstudion används vanligen klämmikrofon på programledaren, eftersom händerna ska vara fria och avståndet till munnen hålls ungefär detsamma hela sändningen. Vi låter deltagarna prova både klämmikrofon och en mikrofon på stativ vid samma bänk och lyssna på skillnaden. Klämmikrofonen ger närhet och jämn nivå, stativmikrofonen ger ofta ett öppnare ljud men är känsligare för hur personen vrider på huvudet.

Gäster är en annan sak. En ovan gäst rör sig, böjer sig mot bordet och slår i det med handen. Där väljer vi hellre en lösning som tål rörelse, och vi pratar med gästen i förväg om var blicken och kroppen ska vara. Mikrofonvalet blir på så vis en del av hur man tar emot en människa i studion.

Ingen mikrofon är rätt i sig. Rätt mikrofon är den som passar rösten, rummet och den situation personen faktiskt hamnar i. Det försöker vi få deltagarna att känna igen med öronen, inte bara läsa sig till.

En klämmikrofon som sitter för lågt på slipsen eller kragen fångar mer bröstton än tydlighet, och en som sitter för nära hakan får med andetag och läspljud. Vi brukar visa det genom att låta en deltagare läsa samma stycke tre gånger med mikrofonen på olika höjd, medan resten lyssnar i hörlurar. Skillnaden hörs direkt och är lättare att komma ihåg än någon regel.

Kabeln förtjänar egen uppmärksamhet. En kabel som hänger fritt skrapar mot kläderna när personen rör sig, och ett litet slingbygge under kläderna löser det. Det är ett typiskt moment som aldrig står i någon manual men som en erfaren ljudtekniker gör utan att tänka.

Rummet spelar också in. Hårda ytor, glasväggar och ett tomt studiogolv ger eko som mikrofonen gärna lyfter fram. Små ändringar, som ett tyg bakom bänken eller en flyttad gästfåtölj, kan förbättra ljudet mer än dyr utrustning.

När mikrofonerna sitter går gruppen in i mixningen. Vi börjar med att låta varje röst läsa en stund för sig och ställer in nivån så att den ligger stabilt utan att ta i. Därefter hör vi alla röster tillsammans och justerar balansen. Programledaren ska kunna höras tydligt men inte kännas som om hen står närmare lyssnaren än gästen.

Inslag och jinglar läggs sist, eftersom de lätt blir för höga i förhållande till tal. Deltagarna får öva på att dra upp och ner en kanal mjukt i stället för med ryck, och att lyssna på nästa person som ska prata innan hen öppnar munnen. Det är i den förväntan som en bra mixer skiljer sig från en nybörjare.

Under repetitionen stoppar vi ofta och lyssnar på inspelningen. Det som låter bra i rummet låter inte alltid bra på band, och att höra sig själv justera är en av kursens viktigaste övningar.

Direktsändning ger inga omtagningar. En mikrofon kan bli tyst, ett batteri tar slut eller en gäst drar i kabeln. Vi tränar därför på att ha en reserv redo och att ge tydliga kommandon till regin i stället för att tyst försöka laga. Den som sitter vid ljudbordet ska kunna säga kort och lugnt vad som hänt och vad som görs.

Deltagarna får också öva på att prioritera. Är det programledarens ljud som försvinner, går allt annat åt sidan. Är det en gäst som bortfaller, kan ledaren ibland rädda situationen genom att flytta frågan. Det handlar om att veta vad som är viktigast just nu.

Vi simulerar medvetet små fel under övningssändningar, utan att berätta för alla i förväg. Reaktionen visar vad som sitter och vad som behöver mer träning, och efteråt går vi igenom vad som hände utan skuldbeläggning.